Att låta rosdrömmen slå rot

Här på Österlen fick jag äntligen låta min rosdröm slå rot- en enda rabatt blev början till något större.Min kärlek till rosor går inte riktigt att förklara – den bara är där. Färgerna, doften, att få ta i dem med händerna. Att samla nyplockade rosenblad i skålar – i alla dessa nyanser, från krämvit till djupt vinröd – är för mig som att samla på sommaren själv. Och så alla dessa namn… som små dikter i sig: Constance Spry, Ghislaine de Féligonde, Pierre de Ronsard…

Jag växte upp i Umeå, där jag bodde i över 40 år. När jag flyttade till eget hus skapade jag en trädgård, men rosorna ville inte riktigt – de blev spensliga, frös bort. De verkade liksom inte riktigt höra hemma där, och jag lärde mig leva med att drömmen om rosor kanske skulle förbli just en dröm.

Men så kom flytten till Österlen och Livsträdgården, för 21 år sedan. De första åren gick all vår energi åt till att bygga upp den ekologiska äppelodlingen. På kvällarna var vi för utmattade för att ens tänka på en blomrabatt.

Men efter tio år så kände jag att det inte gick längre. Jag bor ju i Skåne, i växtzon 0–1 – här ska man väl ändå få uppleva rosor, frossa i dem? Jag fick stå på mig hemma, för tiden fanns egentligen fortfarande inte, inte heller orken. Men jag sa: ”Jag vill åtminstone börja med en enda rabatt.” Och så gjorde jag det.

Idag har jag mer än 17 olika rosor i min trädgård, och jag skulle lätt kunna tänka mig 17 till. Mina ögon söker hela tiden efter nya platser där en ros kanske skulle kunna klänga upp lite, luta sig ut över en gång, kanske en ny färg i helheten…

Jag går omkring i trädgården efter regnet, plockar försiktigt bort regnskadade blommor, andas in doften som stiger från jorden och stannar till vid en rosa ros och bara tittar – hur utsökt vacker den är – den väcker mina allra mjukaste känslor. I rosen bor något heligt. och iblannd, när jag håller en ljusrosa ros i handen, kommer alla mina mammakänslor. Kärleken till mina barn, mina barnbarn- den där gränslösa, översvämmande känslan av reservationslös kärlek. Tar med några rosor in till en skål på bordet- för att ta in sommaren, låta den vara tillsammans med oss när vi äter.

Och även när rosorna inte blommar i trädgården, får jag ha dom nära- som eterisk olja. Rosoljan är min följeslagare. Jag mediterar med den, den bär doften av kärlek, av acceptans, av förlåtelse. den öppnar mitt hjärta och påminner mig om att jag får ta emot, och bara vara.

Imorgon åker jag och köper en ny ros. En gul. Den kommer att passa alldeles perfekt i rabatten på baksidan.

Vilken blomma talar till ditt hjärta? Har du gett den plats att få växa i ditt liv?